Isak Skogstad: Den exkluderande inkluderingen

Inkluderingsvågen som har svept över den svenska skolan kommer att stå oss dyrt. Trots de fina tankarna bakom inkludering har begreppet kidnappats av progressiva pedagoger och kommunekonomer. På sikt riskerar det skada demokratin, skriver läraren och skribenten Isak Skogstad (red).

Oavsett vilken kunskapssyn eller vilka undervisningsmetoder vi föredrar så förenas vi alla i vår strävan om att skapa en bra skola för alla. Det är iallafall jag övertygad om, men jag inser redan nu, såhär på förhand, att det jag ämnar skriva om är av känslig karaktär. Så pass känsligt att jag ser en stor risk för att debatten spårar ur och mynnar ut i personangrepp. Jag är visserligen van vid det, men vill samtidigt passa på och uppmana till god ton. Anledningen till att jag skriver detta är för att jag i detta inlägg kommer att problematisera inkludering. Min tes är att inkluderingshysterin – ja, jag vill kalla det för en hysteri – leder till ett sämre samhälle på sikt.

För att kunna föra en saklig diskussion om inkludering är det viktigt att klargöra vilken definition av begreppet jag utgår ifrån. Inkludering är som ni vet ett mångfacetterat begrepp. I den här texten nöjer jag mig med att använda inkludering synonymt med vad som brukar kallas för integrering, alltså att elever med särskilda behov eller vissa diagnoser integreras i den ordinarie undervisningen.

Låt oss börja med att blicka ut internationellt. Inkludering är inte ett isolerat svenskt fenomen,. Men i Finland, som ofta framhålls som ett föredöme vad gäller unga elevers läsförståelse, är det däremot inte alls lika vanligt. Där får i stället mer än var femte elev specialundervisning på deltid. Det är vanligt att elever redan i en mycket tidig ålder får följa med en speciallärare till ett rum utanför klassrummet för att öva mer på det de ligger efter i. Så kallade ”specialpedagoger”, som ska vara några slags allmänna experter som stödjer klasslärare genom att ge dem råd i hur man kan anpassa och individualisera undervisningen, existerar knappt. Där har man bara speciallärare som kan ta ut eleverna en och en och ge dem specialundervisning.

I den svenska grundskolan har andelen elever som får stödundervisning minskat sedan början av 1990-talet. Enligt SCB är minskningen tydligast i de lägre årskurserna. I exempelvis årskurs 3, 4 och 5 har andelen elever med stödundervisning halverats. Mellan 2017 och 2018 var det 1,1 procent av eleverna som gick i särskild undervisningsgrupp.

Hur kommer det sig att vi inkluderar så mycket i den svenska skolan? Marjatta Takala, finsk gästprofessor i specialpedagogik vid Umeå universitet, menar att vi svenskar ofta är för politiskt korrrekta för att våga prata om att elever ibland faktiskt har inlärningssvårigheter:

”Jo, vad jag har märkt så är det lite svårt i Sverige att säga att någon har inlärningssvårigheter eller att någon har funktionsnedsättning. Jag har fått intrycket att ni använder sådana begrepp som är politiskt korrekta men intetsägande. Begreppen döljer därför mer än att de berättar och man blir lite osäker på ’vad man menar.”

Det är så klart inte bara för att vi är politiskt korrekta som vi inkluderar i skolan. Det brukar huvudsakligen legitimeras av andra skäl. Dels anses det vara demokratiskt. Bara ordet inkludering har ju en positiv klang. Vem vill vara exkluderad? Dels så hävdas det ofta att det är bäst för eleverna. Själv betvivlar jag starkt att det är både demokratiskt och leder till bättre resultat.

En ny amerikansk studie försökte ta reda på vad som faktiskt händer i inkluderande klassrum. Professorn bakom studien fann visserligen att det finns många studier som visar att inkludering har positiva effekter, men att många av dessa studier ofta har allvarliga metodologiska problem. Hon menar att studier av högre kvalitet visar att inkludering av elever med kognitiva funktionsnedsättningar missgynnas akademiskt av att inkluderas i vanlig undervisning:

”Forskning tyder på att många elever med kognitiva funktionsnedsättningar inte kommer att uppvisa en tillräcklig akademisk progression om de får den undervisning som normalt sätt erbjuds i vanliga klassrum, även om undervisningen anpassas något och eleven får extra stöd.”

En studie som faktiskt hade en bra vetenskaplig metod mätte effekten av att låta elever med särskilda behov inkluderas i matematikundervisningen. De fann att de inkluderade eleverna uppvisade en dubbelt så stor kunskapsklyfta jämfört med de elever som inte inkluderades, utan som i stället fick specialundervisning. Detta trots att en särskild undervisningsmetodik som anses vara lämpad för ett heterogent klassrum användes för gruppen av elever som blev inkluderade i klassrummet.

Du kanske vill invända och säga att inkludering handlar om så mycket mer än kunskap. Ja, det kan så klart stämma. Men det finns även andra nackdelar. En studie har visat att lärare i mer inkluderande klassrum ägnar mindre tid åt att instruera elever och mer tid åt att försöka skapa ordning i klassrummet. En annan studie fann att inkludering drabbade de andra elevernas matematikkunskaper och läsförståelse, samt att den negativa effekten var större för elever som gick på skolor med ett mer socio-ekonomiskt missgynnat elevunderlag. En tredje studie visade att elever som hade en klasskamrat med en diagnos av beteendesvårigheter skolkade mer frekvent.

En annan sak som man bör påpeka, men som kanske inte är särskilt politiskt korrekt, är att forskare i USA har funnit vad som verkar vara en koppling mellan antalet elever med beteendeproblem som en lärare har och hur hur stor sannolikheten är att lärarna byter skola eller lämnar läraryrket. Det kan inte minst vara värt att beakta för oss i Sverige, särskilt med tanke på vår extrema lärarbrist. När lärare förväntas trolla med knäna och ”anpassa” sin undervisning utan resurser så är det inte konstigt att de vill lämna klassrummet. Jag vill samtidigt inte sticka under stol med att de studier jag refererar till här är baserade på korrelationer, och bör således tolkas med största försiktighet. Det vore önskvärt om svenska forskare försökte undersöka huruvida hypotesen håller även här!

Redan i dag uppger åtta av tio kommunalt anställda lärare att de har elever i behov av särskilt stöd som inte får det. Problemet är dessutom större på skolor där föräldrarnas genomsnittliga utbildningsnivå är lägre. Inte heller verkar Specialpedagogiska Skolmyndigheten, SPSM, vara till särskilt stor hjälp. Deras ”experter” säger återkommande att lärare måste bli bättre på att anpassa och individualisera undervisningen, men de ger sällan konkreta råd om hur det faktiskt ska gå till.

Vad är då min poäng? Kunskap är en förutsättning för individens frigörelse och makt över sitt eget liv. Det är även viktigt för demokratin i helhet, då kunniga medborgare är mer engagerade i det demokratiska samtalet. De allra svagaste eleverna, varav många av dem säkerligen har inlärningssvårigheter, kan möjligtvis vara de största förlorarna på inkluderingshysterin i den svenska skolan. Utan att ge lärarkåren det stöd som de behöver, eller utan att för den delen satsa på speciallärare, är inkluderingen dömd att misslyckas på förhand. Det betyder med andra ord att inkludering kommer leda till exkludering. Är det verkligen värt det?

Isak Skogstad är högstadielärare och skribent med en bakgrund som ordförande i Lärarnas riksförbunds studentorganisation.

Referenser
Fuchs, L. S., Fuchs, D., Compton, D. L., Wehby, J., Schumacher, R. F., Gersten, R., & Jordan, N. C. (2015). Inclusion versus specialized intervention for very-low-performing students: What does access mean in an era of academic challenge?. Exceptional Children, 81(2), 134-157.

Gilmour, Allison. Has inclusion gone too far? Education Next. Volym 18, nr 4, hösten 2018.

Fletcher, J. M. (2009). The effects of inclusion on classmates of students with special needs: The case of serious emotional problems. Education Finance and Policy, 4(3), 278-299.Lärarnas Riksförbund. (2017)

”Som lärare ska man trolla med knäna” En undersökning om skolans arbete med extra anpassningar och särskilt stöd. Stockholm: Lärarnas Riksförbund, s 4

Malmqvist, Johan. I Finland ges mycket stöd tidigt, ”genast” och till många. Skolverket. (u.å.)