Skola och SamhälleLisa Carlsson: När stressen blir en del av oss
Läraryrket är ett komplext och mångfasetterat yrke som, tillsammans med skolan, debatteras flitigt av både politiker och medborgare i media. Få av de som debatterar och fattar beslut som rör skolan har själva arbetat i en pedagogisk verksamhet. Och det kan vi som arbetar i yrket höra i debatterna alltför ofta. Vi hör att förståelsen saknas och därmed uteblir nyanserna.
Skolan utstår nästan dagligen kritik och det är lätt att kritisera, när man inte själv behöver utföra arbetet. Vi läser om ständigt sjunkande kunskapsresultat och de senaste PISA-resultaten blev någonstans den sista droppen. Vi i skolans värld känner nog alla av hur resurserna sinar och hur personalen tunnas ut. Vi känner igen detta att behöva säga nej till en elev därför att dokumentationen och administrationen jagar oss. Vi ligger vakna på nätterna och tänker på bedömningar, lektionsplaneringar och vad vi behöver kopiera när vi kommer till jobbet nästa morgon. Vi funderar över vad vi beslutade på det senaste lärar- eller fritidsmötet, för vi börjar få svårt att hålla reda på allt. Vi läser mail från föräldrar som kräver omedelbara svar, som ifrågasätter vår profession, och vi besvarar dessa mail ytterst korrekt, snabbt och artigt. Föräldrar måste hållas nöjda.
För ett tag sedan var jag på en utbildning där föreläsaren sa att en lärare i grundskolan fattar omkring femhundra beslut varje dag, och när vi åker hem från jobbet kan vi läsa i tidningen att lärare behöver bli bättre på att leda. Vänder blad och ser nästa rubrik om att det kommer ytterligare en ny reform som ska bidra till förbättringar. De reformer som hittills kommit har snarast bidragit till att urholka våra yrken genom detaljstyrning och regleringar. De har sagt hur vi ska arbeta, vad vi ska skriva och hur vi ska tänka. Reformer som har underminerat vår profession och som har ångat av misstro och brist på tillit.
Men vi förändrar och agerar allteftersom nya direktiv kommer.
Det är aldrig stilla och stressen blir till slut en del av oss. Och läser vi inte om nya reformer i skolan så läser vi om den förnyade lärarutbildningen, som nu ska ge skolorna de där skickliga och behöriga lärarna. De kommer, de är på väg, det är ord som har ekat länge nu, ord som ifrågasätter oss som lärare. Vi äter våra luncher i skolans matsal tillsammans med eleverna och hör hur sorlet åker berg- och dalbana medan vi påminner om matron. Vi arbetar i ständiga ljud och rörelser och vi har en lunchrast på trettio minuter per dag. Om det är en riktigt bra dag är den halvtimmen sammanhållen. Vi löser dagligen konflikter där några kan innebära att vi själva får ta emot slag, glåpord och hot. Vi meddelar hemmen som granskar om vi har gjort rätt. Vi vänder oss in och ut för att våra elever ska ha det bra och må bra. Och vi gör det därför att läraryrket också är ett relationsyrke.
Vi springer mellan klassrummen, kopieringsrummet, personalrummet där våra fack är och så ut på rasten där vi ska rastvakta, för att sedan gå rakt in i klassrummet och hålla lektion. En lektion som förväntas vara av världsklass. Vi kollegor ser varandra till och från men det finns sällan tid att prata eller ta en kopp kaffe tillsammans. På vissa personalmöten möts vi av beskedet att ytterligare en ska sluta, en som har hittat ett nytt jobb eller som ska sadla om till ett nytt yrke. Vi säger periodvis nej till våra egna vänner därför att vi inte orkar. Vi går från jobbet med dåligt samvete för att vi inte hinner med alla våra elever, därför att klasserna är för stora och behoven för omfattande för oss att klara själva. Vi fyller i och skriver omfattande dokumentation som tar väldigt mycket av vår tid, men det är den formella gången som krävs för att elever ska få det särskilda och mer omfattande stödet. Vi möts sedan av beskedet att det saknas resurser och ekonomi och att vi i praktiken är lämnade åt oss själva. En lärare kan inte vara både elevassistent åt en eller flera elever och samtidigt vara klasslärare åt resterande tjugosex elever. Det är orimligt och då uteblir den kvalitet vi alla vill ha.
Så varför ska man vara eller bli lärare? Svaret är enkelt. För trots all dokumentation, politiska beslut, kritiken i media och en arbetsmiljö som har sett bättre dagar så har vi fortfarande världens bästa yrke. Vi arbetar med ett av samhällets absolut viktigaste uppdrag nämligen att utbilda vår framtid. Vi är proffs på kunskapsprocesser, kunskapsutveckling, på undervisning och ämneskunskap och på pedagogisk verksamhet. Vi tänder ljus i elevers ögon och får lågan att växa, vi omfamnar nyfikenheten och vi välkomnar frågor. Vi möter människor med olika bakgrunder och förutsättningar och den mångfalden är också en styrka i våra klassrum och barngrupper. Men vi måste, för våra elevers och för vår egen skull, ställa oss upp och börja berätta vad det är vi gör, vad vi kan och varför vi är duktiga på det vi gör. För det är vi och det behöver uppmärksammas genom att berättas om. Vi behöver lyfta fram alla de goda exempel som faktiskt finns men som inte hörs. Skolan är en politiskt styrd organisation och om det är något man kan göra så är det väl att argumentera och påverka.
Jag blev för inte så länge sedan kallad för en ”doer” av en förälder efter att jag hade löst en konflikt mellan några elever i klassen. På vägen hem funderade jag på det. En doer, alltså en handlingskraftig person som gör. Så kan nog lärare och pedagoger beskrivas generellt, tror jag. Vi arbetar i en verksamhet där vi hela tiden genomför, fattar beslut och verkställer. Vi gör och vi gör för andra. Vi är många gånger så måna om att alla andra har det bra att vi ibland glömmer oss själva. Jag brukar fundera på varför det inte är fler lärare och pedagoger som hörs och syns i samhällsdebatten och kanske är det därför? Vi är inte vana att klaga offentligt, prata öppet eller sätta ner foten. Vi har inte den kulturen inom skolan. Vi skulle också kunna bli bättre på att lyfta fram alla goda exempel som finns. Kanske handlar det om att vi är rädda att det ska uppfattas som gnäll eller att vi skryter om vi lyfter fram goda exempel? Men det handlar inte om vare sig gnäll eller skryt, det handlar om att öppet våga prata om vad som är problematiskt för att tillsammans kunna åstadkomma en positiv förändring och en utveckling. I samverkan.
Och medan debatten fortsätter så fortsätter vi att “göra” i vår yrkesvardag. Därför att vi är doers och i det finns det inte alltid utrymme, tid eller kraft att lyfta fram oss själva, vår egen arbetsmiljö och tillvaro. Hade vi varit mer doers för oss själva och för våra yrken hade fler engagerat sig fackligt och politiskt, skrivit artiklar och insändare och kommit på varenda möte där vi hade kunnat påverka. Vi hade tagit diskussionerna i personalrummet till andra arenor. Men vi är doers för andra. Men även det kanske kan utvecklas och förändras?
För kanske är det så att den hårda debatten och de snabba besluten existerar just därför att våra röster många gånger saknas? Men här kan var och en av oss göra skillnad genom att berätta, beskriva och förklara. För våra professioner, arbetsmiljö, lön och villkor är värda att kämpa för. Vi är värda att kämpa för.
(Elisabeth Carlsson är lärare och fil. kand i utbildningsvetenskap)
22 Comments on “Lisa Carlsson: När stressen blir en del av oss”
Lämna ett svar till Bertil Törestad Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Elisabeth Carlsson representerar de lärare som inte har lyssnat på den månfasetterade kritiken mot skolan. Hon värjer sig och det förefaller som det är i förnekandet av kritik som stressen uppenbarar sig. Ett alternativt sätt att se hade för Carlsson varit att konstruktivt möta det motstånd och övrig svårigheter hon upplever. Vilken nytta spelar återigen en gnällaria från en lärare hur svårt yrkeslivet är? Carlsson verkar ha föga kännedom om andra yrkens verklighet.
En debatt om lärares svårigheter och skolans problem låter sig bäst debatteras om parterna ådagalägger ett mer öppet sinnelag, och inte att främst koncentrera på den egna personens svårigheter.
Jag tycker att Bertil Törestads kommentar till Lisa Carlssons utmärkta beskrivning från skolans gräsrotsnivå är ett ypperligt exempel på hur man tystat lärarnas röster
och underminerat deras status under de senaste tjugo åren. Tolkningsföreträdet för skolans undervisningssituation måste vara lärarnas, de skall bemötas med respekt och allvar. Inte avfärdas som gnälliga och icke konstruktiva.
Det tycker jag Bertil Törestad själv står för i sin kommentar.
Märta Dixelius
Lärarna har inget tolkningsföreträde i skoldebatten! Busschaufförerna har inget företräde i debatten om kollektivtrafiken!
Skolan är samhällets egendom och lärarna är satta att bidra till elevernas kunskaper på bästa sätt. De har inte lyckats med det och åberopar ändå tolkningsföreträde!!!! I stället för att vara defensiva försök hitta vad ni kan göra bättre. Tänk positivt i stället för att gnälla hur eländigt ni har det.
Bertil, var har du ditt öppna sinnelag. Du verkar vara tvärsäker och oemottaglig för argument. Lärarnas svårigheter i yrkeslivet är att de fråntagits rätten att undervisa. Andelen undervisning är enligt lärarnas fackförbund nere på 30% undervisning och 70% andra arbetsuppgifter. Med sådan utveckling är det inte så märkligt att eleverna uppvisar sämre kunskaper i de olika undersökningarn.
Alla uttalar sig om matematiken och de som begriper minst av matematik är högljuddast.
Vad anser du om kvaliteten på de Lesson Studies och Learning Studies som ingår i Jan Björklunds och skolverkets så kallade Matematiklyft ? En MATEMATIKER som granskar dessa objekt undrar:
Vad är detta ?
Sture
Hej Lisa!
Jag börjar med att sprida dina ord på facebook! Du har så rätt i det du skriver och jag känner att vi rektorer också tillhör ett släkte som vill vara till lags alltför mycket. Efter all kritik som kommit de senaste åren, som du så väl beskriver, så har vi börjat bli ett ängsligt släkte. Genom alla mina år som jag arbetat i både förskola , fritidshem och skola, så har jag träffat på så många fantastiska pedagoger som med glädje utövat sin profession, så den bild som media förmedlat känner jag inte alls igen.
Alltför många som aldrig har arbetat på skolor har åsikter som saluförs som förstasidestoff i tidningarna eller på TV. De enda som ger en nyanserad bild är P1 men den förmår sällan tränga igenom det andra bruset. Frågan är var vi kommer till tals….mer än här på SOS?
Jag tycker inte alls att Elisabeth Carlsson låter gnällig eller okunnig. Jag tycker att hon är modig som berättar hur det kan vara. Det finns en orsak till varför lärare är tysta i debatten och precis som EC berättar finns inte någon kraft kvar till att föra en debatt som riktar sig utåt.
Bertil Törestads svar har en arrogans och en nedlåtande ton, som enbart vittnar om hans oförståelse för lärarnas verklighet. De gånger jag som forskare har gjort observationer i skolan, brukar jag tänka att jag inte skulle hålla för många dagar i ett sådant tempo med så många uppgifter som läggs ovanpå varandra samt alla de kontakter som avlöser varandra.
Innan jag sadlade om till forskare i pedagogik, var jag journalist, vilket brukar anses som ett hetsigt och stressigt yrke. Visst, men det kommer hästlängder efter läraryrket.
EC framstår för mig som en oerhört konstruktiv person, som trots all stress älskar sitt arbete. Det är i dessa dagar strongt att låta bli att låta som en nyliberal positiviskonsult!
Heja Elisabeth!
Med vänliga hälsningar
Gunilla Granath
Jag har varit lärare både i ungdomsskolan och på universitetet. Jag har också besökt skolor och inte alls funnit den stress du talar om. Stress har blivit ett modeord som förlorat sin ursprungliga betydelse. “Mycket att göra” är inte detsamma som stress!
Som genusforskare ute i verkligheten borde du ha sett hur lärarna har det. Nuförtiden uppger man inom alla yrken att man är stressad. Att säga att man inte är stressad innebär på något sätt att man inte jobbar tillräckligt….
Bertil, Du har besynnerliga synpunkter på vad stress är. Det finns personer som inte känna någon stress trots att de tagit på sig så många uppdrag att de omöjligt kan hinna med att sköta sina uppdrag. Dem bör du leta upp och kritisera.
PRECIS!
Välformulerat och träffsäkert. Mellan raderna skymtar man att du själv sitter inne med en del av svaren. Det är brist på tid, nya pålagor, fler arbetsuppgifter, dåligt betalt, låg status. Alla har synpunkter.
Jag tillhör dem som tycker en massa saker. Min erfarenhet av IT och verksamhetsutveckling från många år i näringsliv och industri gör att jag närmast är chockad av hur skolan (inte) fungerar. Det är en ineffektiv och svårstyrd organisation som chefen har lite inflytande över. Det verkar inte finnas någon som har utbildning för att leda och styra en organisation/verksamhet under stor förändring. Vem är det som rationaliserar bort all arbetsmoment som inte är effektiva? Vem är det som har koll på framtiden? Vart är vi på väg? Hur ska det gå med alla IT-saker? Hur ska vi jobba? Vad har det för konsekvenser? Hur kommer det bli lättare och bättre? Vem är det som motiverar dig och dina elever att gå till skolan?
Har chefen den kompetens som behovs? Hur kan man köpa in datorer för miljoner, utan någon plan för hur de ska användas, vilka problem man ska lösa och när det leder till högre resultat? Man baxnar över alla miljoner/miljarder som går till datorer o läsplattor utan utbildningsplan eller införandestrategier.
All den där kunskapen och erfarenheten finns där utanför skolan i näringslivet. Det är inte konstigt om man tittar in och ser att det är mycket som verkar otidsenligt och ineffektivt. Det grundläggande felet med skolan är, som du delvis själv säger, att det är en politikerstyrd verksamhet. Skolan utgår inte (som alla andra) från kunden behov, utan producerar utbildning efter en modell från förra århundradet.
Bertil Törestad….vilket förakt din kommentar andas, man häpnar!!! Jag tycker att Lisa har gett en mycket nyanserad bild av den verklighet hon dagligen befinner sig i och det är hennes röst bland många andra som behöver lyssnas på. Vi säger alla att statusen för läraryrket behöver höjas, och det gör man genom att visa respekt för det arbete de gör.
Det jag menar är att vi har hört nog av “nyanserade” berättelser av lärares upplevelser vid det här laget. Det som är i centrum
för debatten nu är skolans kris. Lärarna har på sitt sätt en skuld till detta. De har ofta dålig utbildning och många hade inte ens tillräckliga kunskaper när de påbörjade lärarutbildningen. Frågan är ad vi ska göra åt denna omöjliga situation? Jo, genom att diskutera sakligt utan att alltför mycket framhålla den egna privata situationen.
Tack för din artikel:
Liosa du “satte hammaren på spiken direkt “och till dig Bertil det är sorgligt att du inte tror att vi vet att det jäser överallt…
Bertil du är välkommen till våra arbetsplatser det bjuder på alla möjliga spännande utmaningar men när man spelar ett politiskt spel med skolan som om den vore olika pjäser på ett schackbräde för att vinna röster. Rent retoriskt går det ut på att vi skyller allt på dessa fantastiska människor som valt skolan som arbetsplats och plockar poäng på det men i själva verket borde vara de som bestämmer och har ansvar på olika nivåer som borde ta sig i kragen både en och flera gånger. Det saknas pengar och personal.
Detta kan vara en del i det hela:
Det finns en baksida dvs. den negativa sidan Lisa och det är att man utövar bl a härskartekniker o dyl. så att en del som har mandat går det bra för men för en del som vågar stå upp, prata, diskutera, samt visa civilkurage vissa av oss blir nedtryckta, osynliggjorda, förtalade, kränkta, mobbade “you name it” och då kan man välja att kämpa tillsammans eller kämpa i motvind, kanske byta arbetsplats eller helt och hållet vidareutbilda/byta yrke eller sjukskriva sig för depression eller alt. går in i väggen och inget är fel för det handlar om en ren överlevnad mm Jag är en av många som vågar och jag visar men blir bemött på ett förnedrande sätt att inte bli trodd pga att man är professionell men jag går till arbetet varje dag med vetskap om att jag har handlat enligt konstens alla regler och paragrafer men vem tror på en tror du/ni… Och till Bertil jag tycker inte synd om mig för det är ett systemfel i organisationen/er mm Men säg mig vem som vill eller tar ansvar?
Arbetet i klassrummet är det viktiga och torde inte påverkas så mycket av organisatoriska förändringar. Sluta med att hitta fel hos andra och vänd uppmärksamheten mot er själva. Vad kan ni göra? Något finns det väl? Eller är alla lärare perfekta?
Bertil Törestad skriver: “Lärarna har inget tolkningsföreträde i skoldebatten! Busschaufförerna har inget företräde i debatten om kollektivtrafiken!”
Sätt busschauffören att köra en stadstur om 2 mil på max 5 min. eftersom det är ineffektivt att köra på längre tid. Lyssna sedan inte på busschaufförers invändningar, eftersom det är kommunekonomen som har tolkningsföreträde. Eller sätt en stekspade och en osthyvel i händerna på en kirurg och be honom utföra en hjärtoperation. När det inte lyckas, säg då att kirurgen inte ska gnälla utan det beror på att han är en dålig kirurg.
Ingen har tolkningsföreträde för det ena eller andra. Men det är ytterst viktigt att våra sjuksköterskor har en dräglig arbetsmiljö så att vi överlever efter en eventuell operation. Vilket inte är självklart i dagsläget orsakad av sjuksköterskornas odräglig arbetssituation. (se tex GP fredag 28feb). Självklart skall vi lyssna sjuksköterskornas beskrivningar av sin arbetsmiljö. även om det inte är bara dom som kan beskriva dagens sjukvård. Precis som vi självklart skall lyssna på busschaufförerna när de beskriver sin arbetsmiljö. De kan även ha smarta förslag för kollektivtrafiken!
Likadant är det med lärarna. Visst är det svårare att ha en bra undervisning om man på 10 minuter skall ta sig genom hela gigantiska skolan till nästa lektion. Eller om antalet undervisningspoäng har ökat från 600 till 700 samtidigt som antalet elever i varje klass har ökat med en eller två. Lärarna, men även andra, kan beskriva läget, hur illa det är.
Men för att få en dräglig arbetsmiljö, både för sjuksköterskor, busschaufförer och lärare, krävs att kollektivet samlar sig. Beskrivningarna räcker inte. Att kollektivet inte har samlats sig till försvar nästan någonstans beror inte på att de anställda är så trötta och slutkörda. Kollektiva aktioner, agera för det gemensamma är något som ytterst få har erfarenhet av. De flesta oförmögna att agera. Därmed inte sagt att man inte kan lära sig.
Vad vi inte behöver är att kollektivet skälls ut än mer. Oavsett hur utbildningen varit för svenska lärare under senaste 30 åren är det dagens lärare, dagens skola och dagens verklighet vi har. Det är dagens verklighet vi måste förändra. Gemensamt. Det som är av människan skapat, kan av människan förändras.
Till Bertil och hans lärarförakt vill jag bara säga att under mina 20 år som lärare (och speciallärare sen 2012) på olika skolor i olika kommuner har jag aldrig mött en lärare som inte kan sitt jobb. De kan sina ämnen och de är skickliga pedagoger. Om lärare fick vara just lärare och ägna sin arbetstid till planering och genomförande av undervisning så skulle en stor del av skolkrisen lösas. Problemet ägs alltså inte av lärarna utan av de styrande politiker som sugit ut pengar och experimenterat sönder den svenska skolan.
Att under tjugo års tid inte ha mött en inkompetent lärare kan inte vara sant. Har du varit inne i alla dessa lärares klassrum.
Vi har varken rum för något skönmåleri eller gnälleri i den när debatten!
Hur skulle debatten föras menar du Bertil? För att kvalitetssäkra barnens utveckling och lärande krävs mer tid till planering och mer resurser såsom mer personal och pengar till rätta fortbildningskurser mm. Då du själv jobbat som lärare antar jag att du förstår mm. Vi måste ju debattera och belysa bristerna och problemen för komma tillrätta med dem. Om något inte är bra på ditt jobb så talar du väl om det för dina verkställande chefer!? Gnäller du då eller för du fram fakta?!
Nej, vi lärare är inte perfekta och vi vet vad vi kan göra för att förbättra verksamheten och det är det vi försöker att belysa. Du skriver ju själv att arbetet i klassrummet är det viktiga men när politiker, och andra beslutsfattare, kräver att vi ska ta av den tiden för att utföra andra oväsentliga uppgifter så förstår du kanske att kvalitén på undervisningen blir sämre och att vi känner oss otillräckliga/stressade.
Du får gärna dela med dig om hur du fördelade din tid om dagarna när du jobbade som lärare så kan vi andra som känner oss ignorerade och slutkörda få lite tips och idéer.
Bra med berättelser från verkligheten. Den speglar hur livet ser ut i en händelsestyrd skola. Inte den bästa av världar. Vi har nog en allt för stor övertro på doer. Brukar kalla dem för potenta brandsoldater som släcker eldar lika mycket som de tänder dem.
Ska skolan bli mer professionell i sin verksamhete måste ett förebyggande ledarskap till. Ett ledarskap som organiserar om utbildningen. En av de mest spridda myterna om skolan är ordet “detaljstyrning”. Visst är den det till innehållet. VAD som ska undervisas, men HUR lärandet eller undervisningen ska bedrivas är faktiskt upp till rektorer och lärare att bestämma själva. Gör man inte det har man kapitulerat på något sätt.
För vad det hela går ut på är vem styr tillvaron? Jag eller alla som tycker sig ha legitima krav på vad jag ska göra. Därför blir det viktigt att prioritera vad som är viktigt här och nu för mig och min verksamhet. Inte vad någon annan tycker.
För att få till en förändring så måste vi påtala för vår rektor hur vi egentligen vill jobba. Prata med politikerna i din kommun om att ni vill få till en förändring. Ställ krav när rektorn vill lägga på dig en ny arbetsuppgift – be att få ta bort något annat. Rättar du Nationella prov – kräv att få tid för rättning dessa veckor, en vikarie får tas in under tiden. Stå på dig för att orka! Våga ställa krav när klassen består av 5 elever som kräver extra resurser utöver de andra 25! Du måste få hjälp för att orka! Våga be om hjälp!
Tack Lisa! Ditt och andra lärares vittnesmål behövs för att forskare, föräldrar och andra som inte är aktiva lärare inom för-, grund- eller gymnasieskolan ska förstå och gång på gång bli påminda om hur du och dina lärarkollegor har det. Naturligtvis, som du också skriver, behövs även era kritiska röster om dränerade strukturella resurser och administrativa pålagor. Att kritisera är att balansera på en tunn och svajig lina där förtvivlan över den personliga situationen finns på den ena sidans svaj och den sakliga verksamhetskritiken på den andra. En lina svajar inte enbart mellan mitten och den ena sidan, utan den svajar åt båda sidor om mitten. Därför är det viktigt att “lyssnare” har detta i åtanke eftersom den personliga och den sakliga kritiken kommer från samma röst, men skiljer sig åt i beskrivningen av konsekvenserna. Det är lyssnarens ansvar att sortera ut den för egen del mest intressanta informationen. Berätta mer Lisa!
Hela diskussionen präglas av ångest. Om någon upplever det så måste det vara så då det onekligen mer har blivit ner så till skillnad mot det som fanns under 1980-talet. Det kan inte bli “rätt”. Lärarna kan inte göra “rätt”. Alla bryr sig. I grunden är det inte privatiseringar i sig utan att privata intressen med ytterst otydliga agendor kommer in. Ska man “sälja något” i skolan måste man peka ut fel och brister. Eller vara “innovativ” i stället för “kreativ” där skillnaden ligger i att den kreative utgår från det som finns och fungerar och inte “kostar pengar”. På 1980-talet fick vi vara ifred, föräldrar vara i fred. Tids nog kommer denna värld som inte alltid ska komma in i klassrummet. Skolan kan inte förbereda för arbetssätt eller tankesätt som vi inbillar oss ska finnas i en värld som snurrar så fort och lider av ADHD. Jag är en “stofil” och tog på mig att vara “stofil” vad än IKT-företrädare sa i deras mer tidigare upplaga. Jag hävdar bestämt att det också måste finnas ett “Bullerbyn”. Sedan må vissa delar kallas för det “gamla århundrandet”. Vi glömmer bort “renässansen”. Vi glömmer lägerelden och skrönorna. Vi har tappat bort det pesonliga berättande av läraren. Vi har också tappat det kulturarv som säger. Gör så här. Tänk så här. Så har “vi” alltid gjort. Ämnet kallas matematik eller hellre räknekonstens historia. Skrivkonstens historia där barn i lugn och ro får plita ner sina bokstäver och märka ut var ljusen ska sitta på den egenhändigt hyvlade ocgh sandpapprade adventsljusstaken.
Vi glömmer bort att Astrid Lindgren skrev om de världar som började försvinna. Det finns oaser. Annars är allt bara en öken.