Jesper Sjöström och Ruhi Tyson: Replik på Billmayer om bildning

Bildning som ideal öppnar upp för meningsfullt lärande, kreativitet och etiskt-kritiskt handlande, skriver Jesper Sjöström och Ruhi Tyson i en replik på Jakob Billmayers text om bildning som problematiskt begrepp (red.)

Vi instämmer i det mesta av det som Jakob Billmayer lyfter fram i sin SoS-artikel (publicerad 2021-05-24), men kommer fram till den raka motsatsen: att det behövs ett förnyat bildningsideal för att skapa en skola som ”ges förutsättning att skapa erfarenheter hos barnen, där lärande är en integrerad, meningsfull och lustfylld del av livet.” Budskapet att det behövs en ”gemensam kunskapsbas för att motverka polariseringen i samhället”, som enligt Billmayer nyligen förts fram på flera av landets ledarsidor, tycks hämtad från Sverker Sörlins bok Till bildningens försvar från 2019. På senare tid har det lyfts många instämmande röster för behovet av ett förnyat bildningsideal i skola och samhälle. Exempelvis har Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson nyligen artikulerat drömmen att ”skolan ska vara som ett bildningstempel”. Vi och andra funderar mycket på hur undervisningen kan bli mer bildningsorienterad och därmed – som vi ser det – öppna upp för mer meningsfullt lärande, kreativitet och etiskt-kritiskt handlande (t.ex. Sjöström, 2018; Tyson, 2019).

Sörlin (2019) lyfter alltså fram behovet av ett uppdaterat bildningsbegrepp i vårt mångkulturella samhälle och pekar på behovet av gemensamma relevanta kunskaper, men även av kritiska samtal kring bland annat demokrati. Han skriver att ”vi behöver gemensam kunskap för att kunna leva tillsammans” (s. 46) och vidare: ”Alla påståenden är inte sanna. Alla idéer är inte lika bra. Alla värderingar är inte lika mycket värda. Bildningen är vårt gemensamma kritiska samtal” (s. 175). Bildning handlar enligt Sörlin om medborgarnas gemensamma och kloka förståelse av världen. Bland annat lyfter han fram begreppet nyckelkunskap och menar med det relevanta kunskaper kopplade till en kritisk-demokratisk värdegrund.

Billmayer hänvisar i stället i kritiska ordalag till den bildningsförståelse som utvecklades i Tyskland i slutet av 1700-talet och som ganska snabbt spreds till bland annat andra tyskspråkiga länder och Skandinavien (Liedman, 1997). Det är bara det att det sedan utvecklats en lång rad olika förståelser av bildningsbegreppet (t.ex. Burman & Sundgren, 2012; Gustavsson, 2017; Horlacher, 2016; Kemp, 2005). Dessvärre är det ganska lätt att konstatera att Billmayers bildningsreferenser är väldigt ensidiga och inte alls välförankrade, varken idéhistoriskt eller i ett samtida bildningssamtal. Bildning som idé är en mer än tvåtusenårig tradition med flera olika rötter, däribland den antika filosofin, medeltidens mystik och universitetskultur, upplysningstidens och romantikens filosofi samt 1900-talets folkbildnings- och kritiska bildningsideal. I en mer vardaglig mening står bildning för en mängd olika saker, såsom allmänbildning, kunskaper i humaniora, kulturell aktivitet, förmåga till perspektivskifte, förmåga att utveckla information till kunskap, kritiska förhållningssätt, demokratifostran och ett etiskt förhållningssätt (Lindskog, 2007).

Bildningsbegreppet har alltså många fler innebörder än de två som Billmayer refererar till. Förenklat kan man säga att ett samtida bildningsbegrepp handlar om kunskapsöverblick, värdegrund och handlingsberedskap – i en integrerad helhet (Sjöström, 2018). En av Sveriges mest namnkunniga bildningsforskare Bernt Gustavsson (2017, s. 16) skriver: ”Bildning innefattar både subjektet och objektet, både eleverna och innehållet och kan betraktas som en pendlande rörelse mellan dem.”

Bildning kan alltså stå för en kritisk-demokratisk värdegrund, allmänna förmågor såsom olika kommunikationskompetenser och samtidsrelevanta kunskaper. En central del i bildningstraditionen som ofta förbises är tonvikten som lagts vid att bildning inte bara är en fråga om den enskildes personliga utveckling, utan tvärtom en fråga om att alltmer varsebli vårt delade ansvar för varandra och jorden (Sörlin, 2019). Men inte bara att varsebli det utan också att utveckla både en vilja att bidra till det gemensamma och en förmåga att kunna realisera sådana bidrag. Bildning står utifrån ett sådant perspektiv för ett levande världsmedborgarskap (Kemp, 2005). Michael Uljens (2014, s. 24) skriver: ”Det handlar inte bara om att socialiseras till det rådande utan att samtidigt utveckla förmåga till förändring.”

En vanlig samtida syn är också att se bildning som ett ”motbegrepp” till en instrumentell syn på lärande och utbildning. Bo Dahlin (1996, s. 157) skriver: ”Bildning innebär inte besittandet av en mängd kunskaper eller vetenskapliga fakta, utan förmågan att perspektivera sådana kunskaper. Det betyder att kunna se deras historiska, sociala, politiska och kulturella kontexter.” Nutida beskrivningar av bildning utgår från en sådan relationell kunskapsuppfattning och artikulerar människan-i-världen-perspektiv (t.ex. Carlgren, 2012; Taylor, 2017). Vi ser en stark frigörelsepotential i bildningsbegreppet – för alla.

Jesper Sjöström är professor i ämnesdidaktik vid Malmö universitet. Ruhi Tyson är universitetslektor i pedagogik vid Stockholms universitet och även verksam vid Waldorflärarhögskolan. Tillsammans arbetar de med manus till läroboken ”Didaktik för bildning”, som planeras att ges ut av Liber i början av nästa år.

Referenser

Burman, A. & Sundgren, P. (red.) (2012). Svenska bildningstraditioner. Göteborg: Daidalos.

Carlgren, I. (2012). Kunskap för bildning?. I: T. Englund, E. Forsberg & D. Sundberg (red.) Vad räknas som kunskap? Läroplansteoretiska utsikter och inblickar i lärarutbildning och skola (s. 118-139). Stockholm: Liber.

Dahlin, B. (1996). Didaktiken – bildningsväg eller socialisationsinstrument? – om kognitionssocialisationens elände. Pedagogisk Forskning i Sverige, 1, 153-164.

Gustavsson, B. (2017). Bildningens dynamik – framväxt, dimensioner, mening. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Horlacher, R. (2016). The educated subject and the German concept of Bildung – a comparative cultural history. London: Routledge.

Kemp, P. (2005). Världsmedborgaren: Politisk och pedagogisk filosofi för det 21 århundradet. Göteborg: Daidalos.

Liedman, S.-E. (1997). I skuggan av framtiden – modernitetens idéhistoria. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Lindskog, M. (2007). Bildning, vetenskaplighet och högskolemässig utbildning – en textanalys. C-uppsats, Lärarhögskolan i Stockholm.

Sjöström, J. (2018). Bildning som didaktisk ledstjärna. I: E. Insulander & S. Selander (red.) Att bli lärare (s. 32-37), Stockholm: Liber.

Sörlin, S. (2019). Till bildningens försvar – den svåra konsten att veta tillsammans. Stockholm: Natur & Kultur.

Taylor, C. A. (2017). Is a posthumanist Bildung possible? Reclaiming the promise of Bildung for contemporary higher education. Higher Education, 74, 419-435.

Tyson, R. (2019). Bildning och praktisk klokhet i skola och undervisning. Stockholm: Natur & Kultur.

Uljens, M. (2014). Pedagogik, filosofi och politik – Studier i pedagogisk handlingsteori. Pedagogiska fakulteten, Åbo Akademi.